Djurarbetets baksida.

Hur mycket vi än älskar våra kor så tar det slut en dag. Det är det enda som i säkert här i livet att vi alla den vägen ska varandra. Det skiljer sig dock hur länge vi får vara här trampandes på jorden. När jag flyttade hit till Torp hade jag väldigt svårt med att skicka djur till slakt. Jag hade en vanföreställning i mitt huvud hur slakten gick till. Djurrättsrörelsen hade lyckats att trycka in hemska bilder i mitt huvud.

Efter ett besök på ett av våra större slakterier har nu bilden ändrats. Jag tvekade länge innan jag gick med in i slakteriet. Jag är faktiskt glad att jag fått en ny bild i mitt huvud. Kor är fantastiska, de mjölkar föder kalvar, betar ängar  och när den tiden är över blir de mat. De gör något gott till oss människor genom hela sitt liv.

Nu till saken. I morse strax innan åtta rullade djurtransportbilen in på gårdsplan. I dag hade jag bestämt att tio kor skulle slaktas. Hanna och jag velade in i det sista att vi skickade rätt kor. Kor är lustiga, de älskar att åka lastbil. De springer på bilen och gör gärna något glädjeskutt. Just det där känns inte speciellt bra, fast ändå…..

Här hemma på Torp äter vi våra egna djur. Det känns bra och väldigt närproducerat. Jag vet att de varit omhändertagna samt vad de har ätit. Just nu är det Britta som är i frysen. Britta bröt benet och fick därför hamna i vår frysbox. Bättre än att bli kadaver och uppeldad.

Alla våra djur går till Scan, så kanske ni också äter en ko från Torp! Hoppas att hon smakar bra.  Trevlig grill helg.

Kommentera