Japp det stämmer att jag är en klumpeduns, samt att jag lätt får blåmärken. Jag tror gott om de flesta djur och har ibland lite för bråttom för mitt eget bästa. För några veckor sedan hade vi en nykalvad ko som inte ville gå upp ur sin liggsäng på morgonen. Hon var redan sen till mjölkning och vi hade planerat att cykla en sväng på dagen mellan ladugårdspassen. Jag hade därför hoppat upp extra tidigt för att förhoppningsvis bli färdig lite tidigare.

Nu låg den här tjuriga damen i sin liggsäng utan några synliga fel. Till sist så tröttnade jag på henne och gav henne en spark i baken. Kon reser sig då upp i all hast. Sparkar rätt bak och träffar mig på låret. För att sedan lägga sig ner igen helt oberörd. En del straffar gud genast flög genom mitt huvud. Nu två veckor senare är låret fortfarande fint i alla regnbågens färger. En stund senare utan påtryckning var kossan uppe och stod i kön till mjölkning. Hon skulle bara göra det på sitt sätt.

Jag har berättat tidigare att vi ibland har hoppiga djur som inte är så roliga att mjölka in. Patrik har tröttnat på mina blåmärksfyllda underarmar och har uppfunnit en mjölkningspinne. Man tar helt enkelt spenkoppen med pinnen och hänger på kossan. På det här sättet så slipper man få en smäll på armen. Än så länge så har pinnen fungerat över förväntan!

Kommentera